onsdag 16 december 2009

Kö och idoldyrkan

Det har blivit värre och värre med köandet för att komma in på Bella Center ju längre tiden har gått. Från och med idag förväntade jag mig att problemet skulle vara löst, eftersom de har satt in ett extrasystem som begränsar hur många deltagare varje NGO-delegation får skicka in. Totalt begränsas antalet NGO-personer till 7000 (istället för kanske 15000 som när det är obegränsat) idag och imorgon, 1000 på torsdag, och 90 (nittio!) på fredag. Det betyder att vår delegations sista dag på Bella Center är imorgon, för vi kommer inte slåss för att få de fjuttigt få passen på torsdag och fredag. Det betyder också att min sista dag där var idag - imorgon får jag lämna plats åt en WAGGGS-delegat som inte fick komma in idag.

Hursomhelst. Man kan verkligen fråga sig hur de bär sig åt för att kön ska vara längre och mer svårhanterlig nu än den var i förra veckan, eftersom den bara bör innehålla hälften så många personer. Men så var det. Idag bestämde jag mig för att vänta ut kön och inte ge upp som igår - det blev ca 1h väntande i snöblasket utanför Bella Centers staket. Och jag tyckte synd om oss när vi fick vänta en liten stund utomhus - under tak - första dagen för att hämta våra brickor... Köandet har varit mer regel än undantag under konferensen, jag känner ett behov av att åka nånstans och styra upp det här. Hur kan man accreditera så mycket fler folk än man kan ta in? Alternativt: varför använder man inte ett konferenscenter som kan svälja alla man har accrediterat? (inte för att jag kan föreställa mig hur stort det skulle vara om Bella Center är för litet, men ändå...) Det är sjukt att låta folk åka över hela världen för att sen inte släppa in dem.

Ett tag i kön försökte jag roa mig med att uppskatta hur många mantimmar som förloras i den där kön de här veckorna, men det oroade mig mer än det roade mig... Om alla 7000 personer (en låg siffra, igår var det fler) köar i 30 min (också en låg siffra) blir det 3500h på en morgon. Det är ett halvt år per dag.

En av sakerna man har att roa sig med när man köar är att titta på de trogna efterföljarna av Suprem Master Ching Hai, som har dekorerat hela staketet med affischer om att alla borde bli veganer för att rädda klimatet. Affischerna innehåller till exempel rosenkindade (västerländska) barn som äter stora äpplen till texten "Give your children a healthy vegan diet", eller kor och grisar som säger "Don't eat me! I love you!". Själva är de vuxna asiater, utklädda i olika djurdräkter - kycklingar, grisar, Nalle Puh, björnar osv - och tittar på en med gravallvarlig blick när man går förbi. De vill ge alla en påse med vegansk mat, broschyrer och en vacker bilderbok som Suprem Master Ching Hai har skrivit, som handlar om djuren i hennes liv. I broschyren kan man läsa att det även är Suprem Master Ching Hai som uppfunnit det välkända mottot "Be Veg! Go Green! Save the Planet!".

Jag håller ju med dem, jag vill egentligen inte göra mig lustig över dem, men det är en fråga om hur man förmedlar sitt budskap. Väldigt många av världens kulturer finns representerade på det här mötet - förhoppningsvis passar deras kommunikation bra på några av dem - tyvärr funkar den ganska dåligt på mig och min kultur.

Förutom deras komiska utstyrsel och kitshiga plansher så får jag utslag av ojämlikhet. Om man vill övertyga mig bör man inte börja med att hänvisa till en Supreme Master. Å andra sidan - idag var Al Gore, Arnold Schwartzenegger, och - håll i er - prinsen av Wales talare på konferensen. De två första kan man möjligen förstå att de krävde speciella biljettsystem för att komma in och se och att de drog stora publiker framför TV-skärmarna ute på centret. Men prins Charles? När hade han senast något att tillföra i klimatdebatten? (Eller överhuvudtaget...?) Kungligheter och Supreme Masters förtjänar ungefär lika mycket respekt om du frågar mig, nämligen precis lika mycket respekt som alla andra människor. Men en av de två fnissar vi inte åt.

Inga kommentarer: