Halvtid

Det är söndag kväll. Halva COP15 har varit, halva återstår. Jag är grymt trött. Det känns lite tveksamt hur man ska bära sig åt för att orka hela vägen (och då är jag ändå inte dem som sitter uppe hela nätterna och förhandlar...) Idag har det kommit 40 nya scouter som också ska bo och äta och hänga här på Scoutcenter Holmen, de är deltagare i något som heter Scouts for Climate Summit och kommer också från hela världen, och de kommer med ny fräsch energi och entusiasm och skrattar och pratar högt här utanför. Det blir alltid konstigt när sånt händer, på läger och sådär - när en trött, uttömd grupp möter en ny glad livfull grupp. Man kunde tänka sig att den trötta gruppen skulle bli piggare av den nya gruppens energi, men oftast känner man sig mest ännu tröttare. I jämförelse.

Dessutom betyder det att vi nu inte bara bor åtta personer i ett rum för fyra, det finns inte heller någon enda vrå på hela bygget där man kan vara för sig själv. Överallt finns det folk som pratar och skrattar, eller bara sitter med sina datorer, men som ändå finns där. Det är inte det att jag tycker illa om dem som är här, deras enda fel är att de är många. Jättemånga.

Det var lite söndagskvällsångest, det är väl helt normalt för en söndagkväll, man önskar att man hade haft mer ledig tid och mer vila innan det är dags att ta tag i vardagen igen. Vardagen i Bella Center. Vardagen som lobbygrupp. Och nästa vecka är det allvar, på ett annat sätt, det är upp till bevis. Fast jag vill mest sova och vara ensam eller med Gauthier.

Helgen har varit bra - hektisk den med - men bra. Igår var den stora demonstrationen, det var coolt. Stort. Som vanligt finns det ett spann mellan vad polisen säger och vad arrangörerna säger om deltagarantalet, men vi var mellan 35 000 och 100 000 personer där. Och det glädjer mig att se att det iallafall inte bara skrivs om våld i samband med demonstrationen, utan också om den stora stora majoriteten av oss som var fredliga. Någon som varit inne på Bella Center under demonstrationen sa också att det faktiskt märktes där, vilket det inte självklart kändes som ute i demonstrationen. Det visades på alla de stora TV-skärmarna där de brukar visa presskonferenser och sånt, och en av chefsförhandlarna hade tagit upp det i plenum och sagt att "alla de här människorna vill att vi fixar det här". Gött. En demonstration är ju egentligen ingenting mer än ett stort antal människor som bestämmer sig för att ta en söndagspromenad, på samma ställe, samtidigt. Men är man tillräckligt många så blir det massivt.

Idag har jag haft min andra hatt på, Vattenfall Power Consultant-hatten. Iklädd var jag först på Bright Green, en teknikmässa för green tech-företag, och pratade med biogas- och elbilsföretag. Sen var jag på Briggen Tre Kronor på ett seminarium om biogas i Sverige, för att nätverka lite. Den bästa kontakten jag fick var med chefen för miljönämnden i Västra Götalandsregionen, vi hade ett långt och passionerat samtal om hur man inte kan bygga bort biltrafik utan måste satsa på järnväg och cykel. Det var upplyftande att träffa en idealist i det sammanhanget - annars brukar idealisterna mest dyka upp när jag har klätt av mig den professionella hatten och istället har t.ex. en scouthalsduk.

Men nu är det stort välkomst-lek-lekande för den nya gruppen här utanför, jag borde joina. Yey.