söndagen den 20:e december 2009

Det bidde en tumnagel...knappt

Jag är hemma igen och COP15 är slut. Vad hände, vad är slutsatsen? Jag tycker nog att man sett förvånansvärt få löpsedlar om det, med tanke på uppmärksamheten och förväntningarna som fanns inför detta möte. SAAB har fått de stora svarta rubrikerna (åtminstone här i västsverige) - förståeligt, eftersom det berör fler person direkt och akut. På några års sikt tror jag att utfallet (eller avsaknaden av utfall) av Köpenhamnsmötet kommer påverka svenskarna betydligt mer än frånvaron av SAAB.

Visst var det ett tag sedan jag förväntade mig att det skulle komma ut ett ordentligt avtal från det här mötet, det stod ju ganska klart någon månad i förväg. Häromdagen skrev jag att det bästa i det här läget vore om förhandlingarna bröt ihop helt och hållet. Och det gjorde de, nästan. Men bara så nästan att utkomsten istället blev kanske sämsta möjliga. Man kom fram till något, "the Copenhagen Accord", en tolv punkter lång text som i princip bara består av blaj. Mötet antog inte texten eftersom inte alla länder var för (och FN fattar bara beslut enligt konsensusprincipen), mest på grund av att den är så innehållslös. Istället "noterades" den, vilket är högst oklart vad det betyder. Klart är åtminstone att ingen lovar någonting och ingen kan hållas ansvarig om de bryter mot överenskommelsen. Fast det nästan inte finns något att bryta mot, eftersom den är så flummig...

Texten innehåller två saker av något mer konkret karaktär. Den ena är att 2-gradersmålet nämns, men utan att säga att man faktiskt ska hålla temperaturökningen under 2 grader. Texten säger "we shall, recognizing the scientific view that the increase in global temperature should be below 2 degrees Celsius, on the basis of equity and in the context of sustainable development, enhance our long-term cooperative action to combat climate change". Det är stor skillnad på shall och should på politiska. Vi ska (shall) öka vårt samarbete, och temperaturökningen borde (should) begränsas till 2 grader. Sådär övertygande...

Den andra konkreta saken är finansiering, tre av de tolv punkterna behandlar finansiering, och det är det enda som innehåller några siffror. För all del bra att det gör det, detta har varit en knäckfråga länge, och även om U-länderna förstås inte är nöjda med de bud som lagts av de rika länderna så är det iallafall tillräckligt bra för att ha kommit med i den här texten.

(Värt att notera är dock att mina källor (Johan) på Fysisk Resursteori menar att Christian Azar och gänget inte alls är lika uppgivna. Att tvågradersmålet överhuvudtaget nämns är ett viktigt steg framåt, menar de. Och eftersom det är de som har lärt mig i princip allt jag kan om det här så tycker jag inte det är helt fy skam.)

Under själva mötet fanns också en stor mängd andra dokument som jobbades med, de som förhoppningsvis ska ligga till grund för själva avtalet i framtiden. Det var nästan att titta på dem som gjorde mig mest ledsen. De här dokumenten har varit 15, 20 sidor långa och fyllda med detaljer - förvisso detaljer som länderna inte är överens om - men också resultatet av bland annat vårt hårda arbete för att få in ord som "youth" och "women" på relevanta ställen i texterna. Nu innehåller de ingenting längre, "Outcome of the Ad hoc Working Group on Long Term Cooperative Action" (som jag tyvärr inte kan länka till just nu för servern verkar vara nere, men hitta den på unfccc.int om du är nyfiken) är nu en halv sida där det står att gruppen ska jobba vidare på COP16. Jag förstår väl att den gamla texten finns kvar nånstans och att de tar upp den igen i Mexico, men det känns bara så sorgligt. Allt arbete, alla tusentals mantimmar som plöjts ner i den där texten, och allt man kan komma fram till är att man ska jobba vidare någon annan gång.

Det är det som gör mig så orolig. Köpenhamn hade otroligt höga förväntningar ställda på sig, inte bara från miljörörelsens sida: fler stadsöverhuvuden än vad som någonsin samlats tidigare (!) var på plats. Det säger något om hur mötet stod på allas agendor. Att stadsöverhuvudena kommer betyder att makten att förhandla fanns på plats, det är bara de som har makten att göra stora ändringar utan att fråga om lov först. Och trots kunde man inte komma längre än såhär. Till ett blahäh. Länderna står otroligt långt ifrån varandra. Som Thomas Sterner sa i en intervju: "Om man ska gå in i en affär och pruta och vill betala 10 och försäljaren vill ha 12 så snackar man ett tag och kommer kanske överens om 11. Men om säljaren säger 150 000 och du vill ge 10 så är det mycket svårt att nå fram till en kompromiss."

Vad kommer att ha ändrats till Mexico City? Vad talar för att vi kommer komma överens då? Lösningen ligger alltid ett möte bort... Jag börjar tvivla på att problemet kan lösas inom FN, vilket känns hopplöst i sig, eftersom jag förut trodde att det var det enda ordenliga sättet att lösa det på. Kanske är det som Maria Wetterstrand skriver, att det behövs andra krafter, och att det finns - måste finnas - andra sätt att komma framåt. För klimatet har inte tid att vänta.

torsdagen den 17:e december 2009

Hejdå Köpenhamn

Idag är det uppsummering och utvärdering här på Holmens Scoutcenter. Jag åker hem vid lunch. På ett sätt ganska ironiskt, med tanke på att det är ungefär nu de riktigt riktiga förhandlingarna börjar. Men vad gör man - när man inte får komma in kan man ju lika gärna följa webcasts och nyhetsrapportering hemma.

Å andra sidan, på de nyhetsrapporter (t.ex. svt, dn) som hörts hittills idag ser läget väldigt mörkt ut. När de stora drakarna inte ens tror att det kommer bli något avtal alls, är det svårt för en liten lobbyorganisation (hur rätt vi än har) att påverka avtalet i en vettig riktning. Personligen hoppas jag mest på totalt sammanbrott nu. Som Anders Turesson sa till mig tidigare i veckan: det kan vara det enda sättet att ruska om processen och faktiskt komma framåt. Inte nu, men på något annat möte. Vilket är...usch. Det har pratats om Köpenhamn så länge, att det var här man tillslut skulle komma överens och komma framåt, och nu är den bästa möjliga lösningen att skjuta upp det ytterligare? Hopenhagen blir Nopenhagen, Schmopenhagen, eller någon av de andra sorgliga skämten som cirkulerar.

Om vi glömmer det för en stund - när jag började skriva detta var det ändå med en känsla av positiv överraskning. Som en del i vår utvärdering och sammanställning hade jag just gått igenom och listat de saker jag gjort för att påverka förhandlingarna. Det blev en förvånande lång lista. De flesta sakerna är förstås väldigt små, men ändå - något litet som var värt att sätta upp på listan har hänt de flesta dagarna. Jag har frågat frågor på presskonferenser och side events, jag har haft möten med förhandlare, jag har ringt förhandlare, jag har pratat med ministrar, jag har deltagit i aktioner, jag har demonstrerat, jag har ringt Fredrik Reinfeldt (eller hans sekreterare, i en aktion i förra veckan där de fixade skypedatorer och uppmanade alla europeiska ungdomar att ringa och ligga på sina statsöverhuvuden... Kul grej! Och eventuellt effektivt - sekreteraren lät väldigt trött när jag ringde... :) ). Och det är bara jag. Vi har varit 23 WAGGGS-delegater här: summan av alla våra ansträngningar, alla våra små små försök att påverka - det är redan ganska mycket saker. Och så kan vi lägga till åtminstone de delar vi håller med om av det som de par tusen andra unga som varit här har gjort. Och det som gjorts av andra NGOs. Och det som gjorts utanför Bella Center - Köpenhamn är helt galet, det är klimatklimatklimat precis överallt. Och det som gjorts och görs på andra ställen i världen.

(En skeptiker skulle här lägga till "och ändå har det inte hjälpt", men jag vill inte göra det. Vi har försökt, vi har gjort vårt bästa, förhoppningsvis kan det bära frukt längre fram även om det inte gör märkbar skillnad nu.)

Andra jobbar på listor över alla mediahits WAGGGS har haft under vår tid här. Det är en hel del. Jag har inte blivit intervjuad själv, trots mina ihärdiga påhopp på olika SVT-journalister, men andra har. (Hoppas kunna lägga upp den länklistan här när den är klar, så ni kan kolla själva...)

Personligen, har jag fått ut vad jag hoppades? Jag gjorde en lista med mål någon gång i början, efter att ha fått det tipset av folk som varit på sånthär förut. Det var ett bra tips. Allt är så kaotiskt här och man flyter lätt bara runt om man inte vet i vilken riktning man vill simma. Plus att det blir lättare att säga "ja, jag har faktiskt gjort något" om man har en lista att jämföra med, kaotiskheten gör också att det är svårt att veta vad som egentligen hänt.

Här är mina mål och min utvärdering:

Följa förhandlingarna.
Delvis. Det är mycket större och mer förvirrat och mer hemligt än jag trodde, det är väldigt svårt (om inte omöjligt) att följa alla detaljerna i alla olika spår. På det stora planet följde jag förhandlingarna – det hände egentligen nästan ingenting. Detaljerna har jag följt hyfsat inom tekniköverföring. Jag har varit på färre plenumsessioner än jag tänkt mig, men de jag varit på har å andra sidan varit ganska långtråkiga och meningslösa. Det är inte där det händer när det händer. En slutsats är att trots rekordstort deltagande från civilsamhället är de egentliga förhandlingarna ganska slutna och otransparenta.

Bli insatt och förstå vad som händer.
Delvis. Samma som ovan, ungefär – det är otroligt komplext och det är svårt att hålla koll och förstå allt. Men absolut, jag här lärt mig väldigt mycket om UNFCCC och internationella förhandlingsprocesser. Jag har ”ett ansikte” på alltihop.

Förstå hur lobbying fungerar, lära mig grunderna i det.
Delvis. Ännu ett brett och stort och svårt mål... Men även här kan jag mycket mer nu än jag kunde innan. Vi kan absolut kalla det här en learning-by-doing grundkurs i lobbyarbete. Och jag har massor kvar att lära.

Ta kontakt med svenska delegationen.
Check. Flera gånger! :)

Ta kontakt med svensk media.
Check.

Sköta mitt jobb ok
Mm… Kanske upp till min chef att utvärdera. Det har varit betydligt svårare än jag trodde att jobba deltid härifrån, för det har varit mycket intensivare än jag kunde föreställa mig. Möten och aktiviteter och grejer från det jag vaknat till det jag gått och lagt mig (vilket nästan alltid varit betydligt senare än jag skulle velat). Men jag har tagit vissa dagar delvis ”av” för jobb, och gjort saker när jag kommit åt. Så ok, tycker jag nog.

Gå på minst två jobbrelevanta saker.
Check. Biogasseminarim på Briggen Tre Kronor, teknikmässan Bright Green, elbilsutställning på Bella Center (med provåkning i en Buddy – de är faktiskt rätt fåniga…), ett side event om transport, solenergiföreläsning och småskalig biogasutställning på KlimaForum.

Överleva.
Check

Må ok hela tiden.
Check, utom en stund i söndags kväll som var rätt desperat.

Uppleva kringevent, känslan i staden.
Check.

Demonstrera
Check.

Se Christiania
Check. (Vi bor granne med Christiania, jag var ju tvungen att gå dit och kolla hur det var. Det var fint och coolt!)

Blogga.
Check.

Åka längst fram i den förarlösa tunnelbanan.
Check. (Värsta coola… :) )

Se Greenpeace’s båt
Typ check. Jag fick inte gå ombord, men jag tittade på den från utsidan.

Ja. Totalt sett känner jag mig nöjd, och sugen på mer. COP16 nästa...?

onsdagen den 16:e december 2009

Vem förhandlar?

Utestängd från Bella Center undersöker jag istället frågan jag ställde igår: Hur får man den coola amerikanska förhandlarens jobb? Eller lite mer jordnära: vilka är personerna i den svenska delegationen, och vad jobbar de med när de inte klimatförhandlar?

Ryktet säger att det ska finnas en lista online över alla registrerade deltagare på COP15, men jag har inte lyckats hitta den. Jag har hittat informationen att man kan få den i dokumentcentralen inne på BC, men det hjälper inte mig så mycket nu längre. Jag har ändå fått tag på några svenska förhandlares namn, hur det gick till är nog en historia som jag måste få berätta först:

I måndags kom vi över ett textutkast som den Schweiziska ungdomsdelegaten (alltså en ung person som formellt är med i Schweiz delegation) hade skrivit, och som Schweiz skulle lägga fram som förslag under kvällen. Texten innehöll flera tillägg som vi gillade skarpt, nämligen orden "youth", "women" och "non-formal education" på relevanta platser. Här blev det en stunds intensiv lobbyist-action, där vi försökte få tag på våra nationella delegationer och be dem stödja Schweiz förslag. Eftersom jag hade råkat prata med Sveriges chefsförhandlare Anders Turesson några dagar tidigare, och han hänvisade mig till en kvinna vid namn Inger Klöver för genderfrågor, så gick jag till receptionen i EU-paviljongen och frågade efter hennes telefonnummer. Det hade jag gjort en gång innan, då utan att hänvisa till Anders Turesson, och då var de helt ovetande om någon Inger Klöver. Chefsförhandlarens namn var en nyckel. De såg lite skeptiska ut - "Anders Turesson sa alltså att du skulle få hennes telefonnummer?" - men jag sa övertygat ja, och då hade de förstås riktigt en katalog med namn och nummer till alla delegater.

Jag ringde Inger Klöver, som hänvisade mig vidare till en annan person, som i sin tur hänvisade mig vidare till en tredje person. Varje gång kunde jag gå tillbaka till receptionen och få ut personernas telfonnummer. Den sista personen var Sveriges representant i den arbetsgrupp där texten hörde hemma, och henne fick jag förstås inte tag på (hon satt antagligen i förhandlingarna). Till slut skrev jag istället ett brev till henne, bifogade Schweiz förslag, och lämnade det i receptionen som vid det här laget var helt tjenis med mig. De lovade att hon skulle få det så fort som möjligt. Hur det gick vet jag inte riktigt, men dagen efter fanns iallafall några av de Schweiziska orden med i texten. Hurra! (Återstår bara att hålla tummarna för att de inte försvinner igen - texten mals om ganska rejält mellan varje gång man ser den. Måste kännas ganska hopplöst för de som ägnat flera år tidigare åt att finslipa detaljer i texten, här körs den i mixer.)

Men - åter till frågan. Vilka är förhandlarna? Allsmäktiga Google berättar följande om dem:

Anders Turesson. Ordförande i WPIEI, EUs arbetsgrupp för internationella miljöfrågor. Detta kan vara ett heltidsjobb.
Inger Klöver. Arbetar på Naturvårdsverket. Deltar i Annex I Countries´Experts Group on Climate Change.
Svante Bodin. Departementsråd Miljödepartementet. Deltar i WPIEI Climate Change och två andra akronymer som troligen är grupper: ETMA och SCIENCE.
Elisabeth Folkunger. Klimatrådgivare på SIDA. Verkar tidigare ha jobbat på Miljödepartementet (google berättar också vad hon hade i lön då, vilket inte var så imponerande faktiskt. Jag tjänar bättre...)
Lars-Erik Liljelund. Generaldirektör i Statsrådsberedningen med ansvar för klimatfrågor och Östersjöstrategin, tidigare generaldirektör för Naturvårdsverket. (Detta är mannen som pratade vitt och brett och mycket som jag träffade häromdan. Har en egen Wikipediasida!)

Slutsatsen måste bli att om man vill klimatförhandla så ska man söka sig till något av de miljöinriktade statliga schabraken. Fint - det hade jag nog tänkt göra ändå någon gång i livet! :)

Kö och idoldyrkan

Det har blivit värre och värre med köandet för att komma in på Bella Center ju längre tiden har gått. Från och med idag förväntade jag mig att problemet skulle vara löst, eftersom de har satt in ett extrasystem som begränsar hur många deltagare varje NGO-delegation får skicka in. Totalt begränsas antalet NGO-personer till 7000 (istället för kanske 15000 som när det är obegränsat) idag och imorgon, 1000 på torsdag, och 90 (nittio!) på fredag. Det betyder att vår delegations sista dag på Bella Center är imorgon, för vi kommer inte slåss för att få de fjuttigt få passen på torsdag och fredag. Det betyder också att min sista dag där var idag - imorgon får jag lämna plats åt en WAGGGS-delegat som inte fick komma in idag.

Hursomhelst. Man kan verkligen fråga sig hur de bär sig åt för att kön ska vara längre och mer svårhanterlig nu än den var i förra veckan, eftersom den bara bör innehålla hälften så många personer. Men så var det. Idag bestämde jag mig för att vänta ut kön och inte ge upp som igår - det blev ca 1h väntande i snöblasket utanför Bella Centers staket. Och jag tyckte synd om oss när vi fick vänta en liten stund utomhus - under tak - första dagen för att hämta våra brickor... Köandet har varit mer regel än undantag under konferensen, jag känner ett behov av att åka nånstans och styra upp det här. Hur kan man accreditera så mycket fler folk än man kan ta in? Alternativt: varför använder man inte ett konferenscenter som kan svälja alla man har accrediterat? (inte för att jag kan föreställa mig hur stort det skulle vara om Bella Center är för litet, men ändå...) Det är sjukt att låta folk åka över hela världen för att sen inte släppa in dem.

Ett tag i kön försökte jag roa mig med att uppskatta hur många mantimmar som förloras i den där kön de här veckorna, men det oroade mig mer än det roade mig... Om alla 7000 personer (en låg siffra, igår var det fler) köar i 30 min (också en låg siffra) blir det 3500h på en morgon. Det är ett halvt år per dag.

En av sakerna man har att roa sig med när man köar är att titta på de trogna efterföljarna av Suprem Master Ching Hai, som har dekorerat hela staketet med affischer om att alla borde bli veganer för att rädda klimatet. Affischerna innehåller till exempel rosenkindade (västerländska) barn som äter stora äpplen till texten "Give your children a healthy vegan diet", eller kor och grisar som säger "Don't eat me! I love you!". Själva är de vuxna asiater, utklädda i olika djurdräkter - kycklingar, grisar, Nalle Puh, björnar osv - och tittar på en med gravallvarlig blick när man går förbi. De vill ge alla en påse med vegansk mat, broschyrer och en vacker bilderbok som Suprem Master Ching Hai har skrivit, som handlar om djuren i hennes liv. I broschyren kan man läsa att det även är Suprem Master Ching Hai som uppfunnit det välkända mottot "Be Veg! Go Green! Save the Planet!".

Jag håller ju med dem, jag vill egentligen inte göra mig lustig över dem, men det är en fråga om hur man förmedlar sitt budskap. Väldigt många av världens kulturer finns representerade på det här mötet - förhoppningsvis passar deras kommunikation bra på några av dem - tyvärr funkar den ganska dåligt på mig och min kultur.

Förutom deras komiska utstyrsel och kitshiga plansher så får jag utslag av ojämlikhet. Om man vill övertyga mig bör man inte börja med att hänvisa till en Supreme Master. Å andra sidan - idag var Al Gore, Arnold Schwartzenegger, och - håll i er - prinsen av Wales talare på konferensen. De två första kan man möjligen förstå att de krävde speciella biljettsystem för att komma in och se och att de drog stora publiker framför TV-skärmarna ute på centret. Men prins Charles? När hade han senast något att tillföra i klimatdebatten? (Eller överhuvudtaget...?) Kungligheter och Supreme Masters förtjänar ungefär lika mycket respekt om du frågar mig, nämligen precis lika mycket respekt som alla andra människor. Men en av de två fnissar vi inte åt.

tisdagen den 15:e december 2009

The resurection of YUNGO

Igår var jag lite trött och less på YUNGO. Idag har jag fått omvärdera min ståndpunkt. Som med alla samarbeten har det för- och nackdelar: man får ibland ge efter för saker man inte gillar, men å andra sidan får man ut saker man inte hade kunnat fixa själv. Två av den andra sortens saker hände idag.

Först blev jag utvald att sitta i "den inre cirkeln" på ett möte mellan några av EUs ministrar och ungdomarna. Vi var tio stycken unga som skulle sitta i en ring tillsammans med ministrarna, och fråga varsinn fråga till dem. Jag hade massor av saker jag ville veta. Hur tar de hänsyn till flickor och unga kvinnor i klimatförhandlingarna? Hur tänker Sverige & co. egentligen när det gäller basår i LULUCF (utsläpp från skogsbruk)? Och kanske mest av allt: vad kan man som NGO-representant på ett sånthär möte faktiskt göra för att påverka förhandlingarna, finns det något som övertygar slipade klimatförhandlare? På plats skulle det finnas ministrar eller andra höga representanter från Sverige, Finland, Österrike, Frankrike, Lettland, Irland, Belgien och Holland. Det är ju typiskt något som man inte enkelt styr upp själv.

Tyvärr blev det inte riktigt så bra som det var tänkt, vilket man kanske också får vänta sig när man har med den här typen av stressade människor att göra. Svensken, Österrikaren och Letten kom inte överhuvudtaget (inte Bellman heller...), och flera av de andra kom sent eller gick tidigt. Och allt tog längre tid än det skulle, så jag fick aldrig ställa min fråga. :( Det kompenserades delvis av att jag satt jämte finländaren och hann prata ganska länge med honom innan det började, och jag fick ha honom för mig själv eftersom vi pratade svenska... Han sa något i stil med den svenska förhandlaren från häromdagen om hur de tänker kring basåren, att vi ändå är så duktiga och inte borde bli straffade genom ett dåligt valt basår.

Den andra bra saken hände i Tech Transfer-gruppen, som jag helt givit upp på. Någon av amerikanerna i gruppen fixade ett möte med en av deras huvudförhandlare i tech transfer-frågan, och det kunde jag ju inte låta bli att gå på... Förhandlaren visade sig vara en kvinna, max 35 år gammal skulle jag säga, men professor på Stanford och specialist inom de här frågorna. Grymt coolt. Dessutom var hon väldigt trevlig. Detta var mitt första möte med en amerikansk klimatförhandlare, och efter allt man har hört om USAs ståndpunkter här hade jag verkligen väntat mig Medelålders Man med Mage och Mun men Utan Öron. Om ni förstår konceptet. Det här var helt annorlunda. Hon förklarade vilka av förslagen i texten som kommer från utvecklade respektive utvecklingsländer, och ungefär hur de tänker (eller iallafall hur de utvecklade länderna tänker). Allt verkade väldigt vettigt, måste jag säga, vilket kanske också tyder på att hon var professionell politiker eftersom jag inte tror att jag håller med USA i speciellt många frågor egentligen... Hon berättade också lite hur snacket går i den amerikanska delegationen, och sa flera gånger "us environmental engineers" vilket fick mig att vilja gå och fika med henne och snacka miljöingenjörsskap mycket mycket längre än vad hon hade tid med.

Hon var cool.

Nu är bara frågan - hur får man hennes jobb?

måndagen den 14:e december 2009

Bilder

Jag har glömt att tipsa om att några av bilderna från vår delegationsfotograf som var med oss förra veckan finns tillgängliga här. En liten glimt av vilka jag hänger med och vad vi har för oss som inte hamnar på bloggen!

Några bilder från demonstrationen hittade jag här.

Ute i kylan

Idag var kön för att komma in på Bella Center lika lång som demonstrationståget i lördags. Typ. Jag gjorde ett halvdant försök att tränga mig in där mina kompisar stod, men en vakt kom och ställde sig argt bakom mig och hade nog gärna tagit min bricka ifrån mig, så jag gled smidigt ut ur kön igen. Åkte istället två metrohållplatser bort till universitetet. Efter lite letande hittade jag en studiehall med tystnad, eluttag och fritt internet. Egentligen allt jag behöver just nu.

Det fanns två köer, en för folk med brickor och en för folk utan brickor. Den för folk utan brickor var t.o.m. ännu längre en den för oss med, vilket måste betyda att det har kommit massa mer folk idag. Stackars dem - de ska inte bara köa för att komma igenom säkerhetskontrollen som oss andra, deras flaskhals är själva registreringen som behandlar max en person i minuten.

Från och med imorgon ska tillträdet för oss som är Observers begränsas. Vår delgation om 21 personer får ha 11 personer samtidigt inne i Bella Center. På ett sätt är det segt, men på det hela taget är det nog för det bästa. Det är ju inte kul för någon att köa i två timmar för att (kanske) komma in (taket ligger på 15000 personer där inne, sen är det stopp). Även de rosabrickade fick vackert köa, de missar ju faktiskt sina förhandlingar.

Vad jag missar när jag inte kommer in är det första mötet med den helt nya gender-arbetsgruppen inom YUNGO (samlingen av ungdomsorganisationer som är här). Vi ska samarbeta med samlingen för jämställdhetsorganisationer och försöka trycka in genderperspektiv i avtalstexterna. Det är spännande och lite läskigt att ha ett konkret mätbart mål - det är ju mycket lättare att misslyckas då...

Min technology transfer-grupp har också möte här på förmiddagen. Jag har missat deras möten några dagar i rad, och medan jag varit borta har de tydligen bestämt sig för att CCS (koldioxidavskiljning och -lagring) inte räknas som en miljövänlig teknik som ska överföras till fattiga länder. Jag och Wilhelm diskuterade det här ganska mycket innan han åkte (han är tyvärr hemma och jobbar igen - jag är både glad att jag är kvar och avundsjuk på honom samtidigt...), men då visste jag inte att det var min egen grupp som föreslagit det. Min mycket höga respekt för dem sjönk raskt några snäpp.

Visst vore världen bättre om vi inte behövde CCS, visst hoppas jag också att vi kan bygga en värld med bara förnyelsebar och de facto ren energi framöver. CCS har massor med nackdelar. Men jag tror inte vi är i ett läge där vi kan välja bort lösningar, tyvärr. Alla strån behövs i den gigantiska stack vi måste bygga, som vi knappt ens har börjat på, och som måste vara färdig snart. CCS är en av teknikerna som gör att vi kan få den rika världen med oss, och det är helt och hållet avgörande att vi får det.

YUNGO ordnar idag igen en stor aktion för alla unga, där vi ska demonstrera att vi står bakom AOSIS och det afrikanska förslaget som tydligen kom ut igår. Jag har inte läst det, jag tror ganska få av oss har det, men den enda analysen jag har läst av det (på YUNGO-maillistan) säger att det inte alls är vad vi säger att vi efterfrågar. Det är inte bindande och det är inte rättvist: det kräver 100% utsläppsminskning av rika länder fram till 2040 men nämner ingenting om utsläppsminskningar eller -begränsningar i fattiga länder - kan knappast anses som rättvist även om vi verkligen verkligen tycker att rika länder ska ta sitt ansvar.

Båda de här sakerna gör att jag börjar bli lite desillusionerad över ungdomsrörelsen: När jag kom hit kände jag att vi var en stor lycklig familj som var överens om allt - nu lutar jag kanske mer åt att vi är en yvig bunt hundar som hoppar och skäller på allt och inte har någon koll. Jag hoppas jag ändrar mig igen innan veckan är slut.